Jag heter Anna-Cecilia Strandberg och jag bor med min man Joakim och vår hund Holly i en liten by ute på landet, i ett drygt 250 år gammalt hus.

Ett före detta gästgiveri från 1772 som vi har hållit på och renoverat sedan vi flyttade hit.

(Oviktigheter)
Jag är från början konstnär och illustratör, dekorationsmålare i fjärde generation.
Var senast anställd och tjänade som församlingsledare i Töllsjö EFS fram till november 2021.
Skriver och bloggar. Fotograferar och jobbar mycket med bilder. Ofta till texter jag skriver. Men ibland för andra sammanhang och för andra.
Har tidigare även jobbat mycket med inredning och design som jag skapat själv. Stylinguppdrag för församlingar och privatpersoner.
Är utbildad bild- och formpedagog på bl.a. HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg), Valand och Göteborgs lärarhögskola.

Läst teologi på distans på bland annat Teologiska högskolan i Stockholm.
Och jobbade deltid inom omsorgen, kommunalt och senare genom bemanningsföretag med människor med olika funktionsvariationer i 13 år. 

(Viktigheter)
Jag älskar böcker och berättelser!

Ord och bilder betyder mycket för mig.
Jag älskar också klassisk musik och gamla vinylskivor som knastrar lätt och ibland hackar upp sig (till hundens och familjens förtret).

Eller få lyssna till när min man sitter och improviserar på flygeln här hemma, något han är väldigt duktig på.

Flygel och vardagsrum låter så pretentiöst, men det finns nog inget pretentiöst med vårt hem. Så storstuga hade nog fortfarande varit ett mer passande ord, eller allrum kanske. Skall man vara riktigt petig, så hette just det här rummet förr i tiden, på husritningen "sal". Och i ett sådant hus som vårt, fanns det en sal på nedervåningen och en övre sal på övervåningen. Liggandes rakt under, över varandra. Symmetrin i dessa gamla timmerhus var viktigt och att alla rummen låg i fil, så man kunde se från ena änden av huset rakt igenom alla rum till andra änden. Det skull även kunna gå att gå runt, så kammarna som sovrummen hette förr har dörrar inte bara ut mot rummet i fil, utan även mot rummet vägg i vägg. Att kunna springa runt dessa rum brukar vara uppskattat av barn på besök, av det är det definitivt av hunden och av vår son när han växte upp.
Dock inte så uppskattat om du vill försöka få till en bra möblering som skall bestå av lite fler möbler än en enkelsäng och en ljusstake.

Så med detta sagt, är det en bedrift hur mycket möbler vi faktiskt lyckats att få in. I vår sal på bottenvåningen, har vi en drygt 100 år gammal soffa, en väldigt stor kista som rymmer massor med ved, ytterligare en stor träkista som också går att fungera som sittbänk, en retroskivspelare ihopkopplade med ett par hundraåriga gamla högtalare, en stor, vitkalkad, murad rörspis (även kallad fattigmans kakelugn), ett slitet, snett och vint gammalt slagbord från 1700-talet som en gång sägs ha huserat i en fiskaffär nere i Kungsbacka. Och inklämd i ett hörn framför en mycket älskad, inbyggd liten bokhylla, en vitmålad, gammal flygel min man fyndade på second hand för många, många år sedan. 

Både jag och min man gillar att vara ute i naturen, det är där och här hemma i vårt sneda och vinda hus, som vi fyller på, hämtar inspiration och helt enkelt älskar att vara. 

Vi tycker också om att jobba i vår trädgård (men det infaller sig oftast med störst flit och nit på senvåren och försommaren. Då har vi ofta stora, ganska grandiosa planer för den. Och, om tids bjuds, praktiskt tagit bor jag helst utomhus med fingrarna nere i jorden, eller ligger i en solstol med hunden nedanför.
Helst intas de flesta måltider också utomhus.
Från det att man inte fryser sig alldeles sönder och samman, börjas kaffemuggar och grötskålar bäras ut på brickor som sedan kånkas fram och tillbaka till dess kylan och fukten blir allt för illa igen framåt hösten. Just friluftsätandet är väl mest min passion om än trädgården är bådas.

Men just den största ivern, över trädgårdsjobbet och att förverkliga alla projekt, det tenderar att avta fram på sensommaren och framåt hösten när det blir kallare igen.

Den går tyvärr lite i vågor. Det fanns ingen trädgård alls när vi flyttade hit.
Och en trädgård växer liksom fram under lång tid, mognar, tar tid på sig. Så det är mycket kvar av den ursprungliga skissen vi en gång ritade upp. 

Men samtidigt, så händer lite varje år. Och långsamt, långsamt ser man hur det växer fram. Formen, rummen, funktionerna och dess skönhet. Fruktträd som äntligen, efter 12 år av väntan, vattnande och gödslande, plötsligt börjar bära frukt! 

Men liksom allt gott av kvalitet, så tar det tid. Och det får ta tid. Det är något fint med sådant som får ta tid. (Och ibland lite frustrerande.)

Både jag och min man läser stora mängder böcker och har oftast varsitt boktorn som hotfullt svajar på nattduksborden. Hårda paket under granen är hårdvaluta här hemma.

Jag syr ganska mycket som avslappning, och syr både mycket av mina egna kläder och sådant som behövs till hemmet. Syr om och lagar. Lagningshögen tycks liksom alltid fyllas på, på något märkligt sätt...

Vi gillar att vara ute i naturen, gå i skogen. Sitta framför brasan i trädgården sena kvällar och se stjärnorna tändas en efter en.

Eller laga god mat & dricka mycket te och cappuccino från vår kaffemaskin tillsammans med några goda vänner eller familjen.
Jag gillar det mesta som har med färg och form och kreativitet att göra.

Tycker du inte att du redan har uttömt ämnet kan  läsa mer under fliken "Om mig" i menyn till vänster eller klicka här! 

(Här på min hemsida har du tidigare även hittat min webbutik  "Count Your Blessings", men den är just nu vilande och pausad, åtminstone för en tid.)

Anna-Cecilia Strandberg