Att vara förälder, människa och att lära sig vara Guds barn... I huvudet en fredagsmorgon...

Att vara förälder, människa och att lära sig att vara Guds barn… I huvudet en fredagsmorgon…

Som de flesta av oss, så trodde jag mig ha svar på det mesta som ung och hade en ganska svart, vit bild av saker och ting. Och självklart trodde jag mig ofta kunna göra saker bättre än de som gått före mig. Är plågsamt medveten om detta, och kan både skratta och tycka synd om de som fick tampas med en då, liksom stundtals säkert även nu.
Och ibland kan man ju misströsta när man gör om samma misstag som man redan trott sig ha lärt sig av och hoppades ha kommit längre.
Eller när ens barn eller andra i ens närhet hamnar där.
Tror inte precis att jag är ensam om detta. Samtidigt som jag också kan se tillbaka och ibland förundras över hur jag faktiskt kunde ha rätt om något trots att man var väldigt ung och inte hade särskilt mycket koll.
Att tro sig ha många svar och en svart vit tankevärld, det ligger till viss del i ungdomens natur och det är också en positiv drivkraft som faktiskt både kan förändra saker, platser, samhällen och inspirera de äldre.
Det är inte bara av ondo. Tvärtom, som äldre ska vi uppskatta och ta tillvara på de yngres idéer, nytänkande och entusiasm, för vi behöver den liksom de behöver oss!
Men det klart att det i alla ådrar är viktigt att sträva mot en ödmjukhet.
Att kunna lyssna på andra som gått före eller har andra åsikter och erfarenheter (man måste inte göra alla misstag själv för att lära sig), och att kunna erkänna när man har haft fel.

I veckan blev jag påmind lite om detta och tankarna snurrade på morgonen när jag vaknade runt det. Om dynamiken och brottningskampen i detta slipande och lärande och om hur vi påverkas och färgas av både våra egna erfarenheter och av andra som gått före oss och funnits nära oss i våra liv. Både på gott och ont.
Jag har själv en ung vuxen, tonåring i mitt liv numera och är nu den som står på den andra sidan, som den som är den tidigare generationen och det är både märkligt och utmanade såväl som underbart och spännande.

Alla föräldrar, eller vuxna av alla de slag som har förmånen att få ha unga i sitt liv vet också hur svårt det ibland är.
Jag är fotfarande någons dotter med känslan av att absolut inte vilja göra samma misstag som jag kanske tyckte de vuxna i min uppväxt gjorde. Och ibland känns det inte som det var så länge sen jag själv var där som ung, även om min son och de yngre som jag nu möter ser mig som en kvarleva från forntiden och en utrotningshotad, mossig art.
Samtidigt vill jag lyckas med att föra vidare de bitar från föräldrar eller dem som jag beundrar och som jag vet varit viktiga för mig i att lägga grunden till det som blev bra i mitt liv.
Och så har jag dessutom efter min egen livsväg formats av erfarenheter och människor som jag mött som har betytt mycket och kanske hjälpt mig och gett mig verktyg att komma ännu längre som människa, som jag också vill dela med mig av och föra vidare.
Så om möjligt min son och andra slipper göra samma misstag som jag själv, och kanske kan slippa någon omväg i livet med svårigheter.
Samtidigt, så kan vi aldrig föra över våra egna erfarenheter och de kan aldrig bli till hjälp till någon om inte personen ifråga själv vill ta emot det.

Det är väl ibland föräldraskapets såväl som ledarskapets stora källa till sorg och frustration. När vi ser någon göra misstag som vi så väl vet inte hade varit nödvändiga, om de bara hade velat lyssna. Jag tänker, tänk hur ofta Gud måste tänka så om oss.

Själv ville jag oftast lyssna som ung, men det berodde självklart på humör och de vuxnas bemötande.
Jag älskade att sitta och lyssna på när mina äldre släktingar berättade om sina liv eller när vuxna diskuterade och samtalade och sög i mig det som en svamp.
Jag älskade att läsa och slukade alla böcker i min väg och har alltid haft en otrolig hunger och nyfikenhet på allt.
Men det betyder inte att det gått lättare alla gånger. Ibland har jag inte trott att det jag hörde var rätt väg för mig, eller så har det inte varit ett bra föredöme.
Och ibland har det snarare varit min kunskap som fått mig att snubbla, när jag inte skulle tänkt så mycket utan gått på min magkänsla. Men andra gånger har det också varit till min hjälp.
Jag har kunnat välja en annan väg, på grund av att någon annan delat med sig av sina misstag och erfarenheter. Och det har besparat mig att behöva göra just det misstaget själv.
Det beror ju på vad man har för vuxna runt omkring sig, är råden och deras erfarenheter bra eller användbara?
Å andra sidan, ibland kan det vara lättare när de vuxna och äldre än oss gör något riktigt självklart fel, för då vet vi med visshet, så där skall jag minsann själv aldrig göra.
Och på sätt och vis har ju då den enes misstag, ändå blivit någon annans nytta.
Det viktigaste som vuxen, och människa är ju inte att göra allting rätt (för det finns det ju ingen som gör), utan det viktigaste är våra försök och om vi klarar av att ödmjuka oss och erkänna våra fel, be om förlåtelse och ta ansvar för våra misstag och förändra vårt beteende.

Hela den här processen blir ibland så tydlig när man lever med en blivande ung, vuxen i sin närhet.
Man påminns om de egna brottningskamper som man själv hade när man försökte hitta sin egen väg, om vem man var som ung, tonåring. Sina tvivel, frågor och det man trodde var självklara svar.
Och visst känns det som man fortsätter med lite av den där kampen och sökandet livet ut. Fast man får fler byggstenar utmed vägen.
Och som vuxen får man istället brottas med den där fingertoppskänslan som förälder.
Hur mycket skall man lägga sig i och hjälpa sina barn, och när måste man hålla tillbaka och låta dem få klara det själva eller vänta tills de ber om hjälp. Eller se på när de gör sina egna misstag.
Gränserna mellan barn och förälder är ju i en ständig förändring, från det, de föds och genom hela livet.
Vi ska finnas där för att stötta och utmana dem till självständighet och ge dem den kärlek, närhet och de verktyg de behöver för att växa upp till välmående och trygga vuxna.
Det är svårt, inte bara för att det är tillräckligt svårt att själv ibland veta vad som är rätt även som vuxen, utan för att man också måste vara ödmjuk och lyssna in vad som är rätt för någon annan.
Våra barn är ju en egen personlighet, har en egen livsväg och det är inte alltid det som är rätt för oss är det rätta för dem. 
Som kristen, ber jag Gud om hjälp att både få vishet och lyhördhet för att kunna gå den där balansgången på ett respektfullt sätt. Men det klart man misslyckas och få be både Gud, sig själv och sina anhöriga om ursäkt. Och hitta nya vägar och sätt att kunna mötas ännu bättre.
Så är det oavsett om man har en Gudstro eller inte.

Jag har glädjen av att ofta ha en väldigt klok ung man till son.
Jag har många gånger förundrats över hur klartänkt och vis han är och hur han har en otroligt stark känsla för vad som är rätt och fel i svåra situationer där många vuxna skulle gått bet. Så det är spännande och intressant att höra hans resonemang och hans åsikter i olika situationer och skeenden. Även om jag inte alltid håller med.
Det gör mig både stolt och ger mig en tillförsikt för framtiden.
Det kommer att hjälpa honom att inte behöva göra vissa misstag och omvägar.
Han har ett starkt eget tänkande och integritet och tar inte bara vad andra säger som rätt, utan funderar och skapar sig en egen uppfattning.
En utmanande och ibland besvärlig gåva att möta som förälder under uppväxt åren, när vi ibland behöver att våra barn skall ta det vi säger enbart för att vi är vuxna och faktiskt vet bäst. För ibland gör vi faktiskt det.

Men det har även tvingat mig och min man att utvecklas som personer och vuxna.
Vi har aldrig kunnat använda oss av någon självklar föräldraauktoritet (eller åtminstone ganska sällan).
Och vi har varit tvungna att tänka efter och ha en ordentlig grund för våra argument och åsikter och kunna sätta ord på dem när vi sätter upp gränser och riktlinjer för vår familj.
Något som ju vi egentligen alltid behöver och ska göra som föräldrar, men som vi inte alltid gör när vardagen snurrar på om vi inte ställs i situationen att vi måste.
För det är både tidskrävande och tålamodskrävande.
Men jag ser det ändå som en oerhört värdefull gåva för honom som vi ändå har velat uppmuntra och stärka, då det är sunt och viktigt att tänka själv och kunna tänka kritiskt för att kunna leva som en sund och välmående människa.
Särskilt i det samhälle vi har idag med ett högt tempo, snabba beslut, snabba trendriktningar och ett flöde från media som väller över oss med olika åsikter och röster, som vill få oss i olika riktningar. Och där vägarna är oändliga och det inte tycks finnas någon som är självklar eller den enda, självklara rätta.
Det vi däremot har försökt är att försöka stödja i processen att man också måste lära sig att kunna lyssna på andra.
Och vikten av att lära sig genom att ta del av andra människors misstag och erfarenheter, så man slipper göra alla misstag själv.
Vi berikas av att lyssna på andra, genom oliktänkande och mångfald och genom att vi lär oss att kunna ödmjuka oss när vi ibland har fel.
En lärdom som vi ständigt får fortsätta växa i även som vuxna, och som trots att det känns så självklart ändå är så svårt.

Det är ju inte bara av den äldre generationen som vi lär oss, även utav våra vänner, arbetskamrater och andra vi möter, eller vars röst vi möter i böcker och media.
Av alla dessa kan vi ju hämta vishet, råd och uppmuntran som leder oss vidare eller in på en ny väg.
Min man lär mig ständigt nya saker, just därför att vi är olika och ibland har han erfarenheter och gått före i vissa områden.
Ibland är det jag som får gå före och kan leda vidare i något.
Det är en fantastisk gåva om vi vågar lyssna och låter människor runt oss få hjälpa oss och inspirera oss vidare som människor.

Som kristen har jag dessutom alla de människor som gått före mig på trons väg till min hjälp.
Jag kan läsa i min Bibel, hur människor för tusentals år sedan i en helt annan kultur och kontext brottades med samma frågor och bekymmer som mig själv.
Och precis som till mina världsliga föräldrar, kan jag lära mig av deras erfarenheter både genom de goda och dåliga valen. Liksom vi kan lära oss av historien och skeenden där.
Jag kan läsa om hur de i Bibeln gjorde lika mycket misstag som du och jag gör, i sina relationer, med sina barn, med sin respektive och i sitt förhållande till Gud.
Och ändå säger Gud om dem när man läser historierna; att de var troshjältar, Hans vänner och barn och till och med kanske som kung David beskrivs; ”en man efter Guds hjärta”.
För mig känns det så trösterikt och ger åtminstone mig ett lugn och en känsla full av nåd.
Det är just denna typ av nåd, ödmjukhet, omsorg och kärlek som är så specifik för den kristna Guden och tron tycker jag. Det och i kombination av ännu större handlingar Gud gjort för oss fulla av nåd, har gjort att det är den enda vägen för mig.
Jag har läst och studerat andra religioner, filosofi och livsöden och gör, jag tycker det är oerhört intressant. Men jag har aldrig mött detta någon annanstans. Inte på det personliga eller känslomässiga planet. Det tycker jag är intressant och speciellt.
Gud kräver inte av oss att vara perfekta, i några relationer eller situationer.
Han vill bara att vi ska ha ett ödmjukt hjärta, som kan erkänna när vi har fel och en villighet att välja rätt igen.
Som ber Honom om hjälp och låter Honom få sitta vid rodret och vara den allsmäktige Gud som Han är. Medan vi får vara de ofullkomliga människor som vi är, men med en strävan att leva i gemenskap med Honom och likna Honom mer och mer.
Vi är skapade att vara Hans barn och att i barnslig förtröstan våga växa i att känna tillit och tro på att Han förmår och är den Han säger sig vara.
Först då blir balansen återställd, och vi kan slappna av och njuta både av vilka vi får lov att vara, Hans barn utan behov att prestera något och få njuta av vem Han är.

Gud tvingar oss aldrig till förändring eller försöker att forma oss till något som Han vill, men som vi inte är. Han har skapat oss med vår egen personlighet och specifika gåvor, varför skulle Han vilja ändra det?
Utvecklas, mogna och bli ännu mer äkta i den Han skapat oss till är en sak, men att bli till någon annan, det ligger inte i Hans vilja.
Han är full av nåd, kärleksfull, respektfull och väntar till dess vi ber Honom om hjälp och inte heller då slår Han ner hårt och dömande.
Istället möter Han oss i nåd, uppmuntran och med ödmjukhet och lyfter oss varligt (men med tydlighet vid behov) uppåt och framåt.

Alla föräldrars såväl som alla sorters ledares föredöme och största utmaning.
Vill vi få någon till växt och framåt måste vi själva först lära oss ödmjukhetens konst att komma underifrån i kärlek och respekt.
Att kunna möta någon där de är och inte slå ner eller döma utifrån där vi själva anser att de borde vara. Vem säger att vi självklart har rätt?
Och även om vi har det, så måste vi (lika tålmodigt som Gud), vänta på att personen själv skall komma dit när vi kan få lyfta dem eller stötta.
I integritet och kärlek. Aldrig dömande eller uppifrån.
Så länge vi agerar från det perspektivet behöver vi själva hjälp och river ner mer än vi bygger upp. Den svåraste läxan kanske att lära sig som människa och som ledare.
Men eftersom vi bara är människor, så kommer vi alltid att göra misstagen.
Vi kommer behöva ödmjuka oss, be om förlåtelse och börja om.
Men det är ok.
Det är en del av att vara människa, av att vara barn, av att vara förälder, om du är ledare, granne eller vän och det är definitivt en del av att vara Guds älskade barn.
Helt efter hans plan. Vi ÄR inte fel för att vi gör fel.
Vi är bara i ständig utveckling av att vara människa och kanske, om vi valt det, Guds vän.

Ha en trevlig helg och njut av de människor som livet och Gud har sänt och sänder i din väg, även när de utmanar oss, så berikar de våra liv!

Cecilia Strandberg