Buddy har sprungit före oss hem... Det är ju det han älskar

Igår den 2 augusti gick vår lilla Buddy hem.
Inte hem till oss, utan till himlen.
Han älskade att gå före oss och visa vägen på många sätt.
Så det är inte mer än rätt att han gör så även nu.
För det känns som han fortfarande visar vägen, och går före.
Men våra armar och vårt hem är gapande tomt efter honom.
Han kom in i vårt liv som ett mirakel på många sätt, fler än vad jag kan förklara här, och utan honom hade vi inte varit dem vi är idag.
Alla liv är ett mirakel.
Men har vi tur, får vi vid ett eller ett fåtal tillfällen i livet uppleva ett som betyder något alldeles extra och som kommer påverka oss på ett sätt vi inte trodde var möjligt.
Som får vårt liv att ta en ny riktning.

Jag fick honom i min famn när han var ett 8 veckor litet, mjukt, ulligt underverk.
På fyra små korta ben, med kort liten nos, som lullade efter mig vart jag än gick som en liten skugga, och pep om jag gick för snabbt eller kom för långt bort.

Sedan dess har det varit han och jag i åtta år, hela dagarna tillsammans.
Mitt liv formades kring hans, och hans kring vårt.
Vi har knutit starka band av intimitet, närhet och trygghet när han var liten och rymdes i mina armar.
Vi har brottats med varandras envishet under ”tonårsåren”.
Och vi fann vila och en oerhört djup vänskap och kärleksrelation under vuxenåren.
Där det aldrig fanns någon missämja mellan oss, vi bara älskade varandra villkorslöst oavsett hur vi mådde eller vad den andre hade för sig.

Så gick vi vid varandras sida.
Sida vid sida, ett steg i taget… tillsammans genom livets dalar och höjder.
Min man kallade honom ibland skämtsamt för ”Shadow”, för att han alltid följde efter mig och oss överallt.
Han låg nedanför min säng och sov på natten, tätt intill.
På dagen på mina fötter när jag satt och skrev eller arbetade.
Och när jag blev sjuk, låg han nedanför min fåtölj eller bredvid mig i min säng, nära tillsammans.
Bara var.
När det stormade och ven utanför vårt hus blev han återigen en liten valp som hoppade upp och ville ligga uppe på mattes bröst i hennes famn för trygghet och få höra att:
”Allt är ok, det kommer att bli bra…”
Trots sina 35 kg och mattes kippande efter luft.
Benen, nosen, öronen och pälsen hade blivit långa men under allt var han och kommer föralltid att förbli min lilla lurviga baby och min lilla valp.
Även om vi fick en djup och vuxen relation på samma gång.

Jag märkte hur han blev tröttare, så vi tog mer tid för vila och att vara. När han började få svårt med magen och aptiten lagade jag godare och mer lättsmält mat för att underlätta. Delade upp maten till mindre portioner och hoppades att det skulle hjälpa.
På slutet satt jag vid hans sida och matade honom för hand, en liten bit i taget så att han ändå fick i sig det han behövde.
Vi tog tid i sommar för och med varandra.
Inte för att Buddy var sjuk utan för att vi behövde det. Vi var alla trötta efter ett ganska tufft år.
Och vi kände instinktivt att vad vi innerst inne behövde var att bara vara hemma i sommar och låta dagarna få formas lite allt eftersom.
Det är jag så innerligt tacksam och glad över att vi gjorde.
Vi behövde inte en massa upplevelser, vi behövde tid att bara få vara tillsammans och njuta.
Och det gjorde vi verkligen.

När det nu var dags att skiljas, när det ofattbara och smärtsamma plötsligt kom, är jag glad för att det blev innan sommaren gick över i höst.
Innan flocken skingrades, när min man skulle börja jobba igen och sonen skulle tillbaks till skolan.
För det gillade han inte. Han älskade när vi alla var tillsammans.
Och han var som jag, älskade att få vara utomhus på sommaren. 
Min man brukar skämtsamt säga att vi blir lite lätt förvildade under sommarmånaderna, framför allt om Buddy (men det gäller nog även mig är jag rädd) och det är svårt att få oss att vara inomhus.

Han levde upp i sommar. Gladare och piggare än på länge. 
Älskade och njöt av livet och sommaren.
Varje morgon när jag vaknade, efter vår lilla stund när vi hade gosat och sagt god morgon genom att jag stack ner mitt ansikte i hans päls och pussat honom och kliat, öppnade jag köksdörren och vi gick ut i trädgården tillsammans. 
Före allting annat.
Han vände upp nosen i vinden och insöp alla dofter och jag frågade honom skämtsamt om vad som hände idag på bygden… 
Så strosade vi genom gräset en sväng. 
Genom grinden till köksträdgården för att titta till våra växter, plocka bären till frukostgröten…
Eller så la han sig ner i sanden nedanför kökstrappan och bara var en stund. 
Och jag satte mig bredvid.
Sen började vår dag. Med resten av familjen.

"Idag är min första dag utan dig. Men jag gjorde som vi brukade ändå. 

Jag gick ner till vår plats nere vid ån och satt en stund.
Ett stilla regn kom, och det var som himlens tårar som droppade med mina ner i den blanka vattenytan. 
Jag plockade några blå, vilda blommor vid vår äng vi brukade gå genom och när jag släppte dem i vattnet, gjorde jag mitt bästa för att släppa taget om det som nu gör så ont.

Jag har fått ge dig tillbaka till Den som gav mig dig.
Jag kunde inte se dig lida, du förtjänar så mycket mer än det. Och det var dags att låta dig gå.
Men jag vet att jag inte släppte dig ut i tomma intet. 
Utan jag la dig varsamt i kärleksfulla och omsorgsfulla händer som stod redo och tog emot dig och som är så mycket större än mina.
Du har lärt mig så mycket. Kanske att vi lärt oss det tillsammans. 
Och det kan inte dö eller ta slut. Det lever vidare, trots allt. 
Trots sorgen, smärtan och tystnaden från alla de där ljuden som varit intill mig så nära att de blivit en del av mig.
Du har funnits med i allt jag gjort, du har funnits med i nästan allt jag skrivit, i husses sånger, i vår sons uppväxt. Du fick honom tillbaka till livet. Och oss med.
Så många liv du har påverkat i smått och i stort.
Men mest av allt, att du bara var hos mig, hos oss, det var nog.
Vilken gåva du var.
Jag vet att du har det bra. Och vi kommer också att bli bra.
Kärleken övervinner allt. Allt tror den och allt hoppas den.

Vår älskade, underbara, snälla, kloka hund.
Vila nu ut på de gröna ängarna, ligg vid det djupa klara vattenkällorna och drick djupa klunkar och njut av livet som aldrig tar slut.
Tills vi ses igen, Buddy… Jag älskar dig."

 
din Matte Cecilia