En tid för stillhet & vårens alla bestyr

Det blev en annorlunda vår för de flesta av oss. För en del mer än för andra.
Och kanske ser vår värld ännu mer annorlunda ut när vi en dag kan säga att den prövning som kommit till slut kommer att ha ebbat ut.
Jag var tvungen att bli sjukskriven under delar av februari och till april ut, på grund av  långvarigt hälsostrul som jag har dragits med ända sedan förra året.
Nu har jag börjat jobba lite smått igen. Men med en del justeringar och med stor försiktighet till att börja med. Jag vet ännu inte riktigt hur det bär.
Men jag vet att det är betydligt mer annorlunda för så många fler, livet, och så mycket svårare. Så just vi har det väldigt bra även om det blivit en annorlunda vår och tid.
Hur vårt slutresultat blir, det handlar till viss del vad vi väljer att göra med det annorlunda.
Med prövningar liksom glädjeämnen. 
Gömma oss i vår svaghet eller erkänna den och våga be om hjälp.
Att hitta saker att skratt åt. Att njuta av. Samtidigt som vi väjer att hålla ögonen öppna, att inte blunda och gråta med den som gråter.

Jag har fått vara tyst en hel del och stämbanden svullnar fortfarande lätt, så inget sjungande än på ett tag till. Men nästan alla spelningar och även mitt frilansande med predikningar eller undervisning på andra ställen än här hemma i församlingen är inställda, så det går ganska bra.
Den största utmaningen för min egen del är att inte kunna lovsjunga för min egen del, jag saknar det så mycket. Men det kommer.
Jag har fått börja att teckna och måla mer igen när jag ber istället.
När orden inte kan utformas eller höras. 
Precis innan jag blev dålig var min son nere i stan och hjälpte mig att skaffa nya akvarellpennor, papper och nya tuschpennor. 

Och det har varit så välsignat.
De blev verkligen min ventil och räddning när jag var tvungen att vara stilla och tyst så mycket och länge. Vilken timing!

I början var jag så trött av sjukdom att jag bara orkade sitta korta, korta stunder.

Fick feber eller blev helt slut efteråt.

Men det var verkligen välsignade stunder som bar genom resten av timmarna. 
Sen blev det en stor förskjutning på våra olika planer, både privat och jobbmässigt när vår son plötsligt blev hemma resten av terminen med distansstudier, och både jag och min man blev sjuka med vad som troligen var Covid-19.

Det får vi kanske aldrig reda på, men symtomen stämde på pricken.

Men det är över för vår del nu. 
Dock har jag en del rehabiliteringstid kvar för min del, eftersom jag varit stilla och dålig betydligt längre även innan det kom. Men nu har jag kunnat börja träna lite försiktigt, med min vanliga fysioterapi igen. (Som jag alltid behöver göra för att må bra.)

Och det precis lagom till att trädgårdssäsongen är i full gång, perfekt!

Trädgården är oftast väldigt bra träning för mig.
Då gör jag mycket olika rörelser utan att tänka så mycket på det. Man sträcker sig och böjer sig, bär och grejar samtidigt som man kan vara i både bön och få tänka klart tankar i lugn och ro. Under tiden som händerna arbetar.
Får njuta av det underbara i att vara ute i Guds vackra natur.  
Se det växa och gro.
Förvandlas och bli till något vackert.
Den mest snåriga eller bara och döda yta kan totalt förändras, bli hel, funktionell, blomma och bära frukt.
När någon bryr sig, ser dess potential och tar om hand om det. Rensar bort allt som är dött eller ogräs, gödslar, vattnar och lägger ner omsorg och kärlek.
Det är så många övertydliga paralleller med livet själv, med oss människor. 

Kanske är det också en av anledningarna till varför jag tycker om trädgårdsarbete så mycket.

Det är visserligen ett ganska kortsiktigt skapande arbete att arbeta i en trädgård.

Det är aldrig statiskt eller klart.

Alltid pågående och något som aldrig tar slut. 
Inte som när man gör vissa andra skapande aktiviteter. 
Målar jag en tavla tar det slut när just den bilden är klar. 
Även om det förhoppningsvis kommer nya bilder att påbörja.
Med en trädgård går det visserligen i säsonger, men det betyder inte nödvändigtvis att det kommer att se likadant ut från år till år. Tvärtom.
Det sker ju ständigt en död, en tillväxt och nytt liv. Nya grenar, nya former.
En ständig förvandling.
Fast i en återkommande lunk efter tidens och naturens hjärtslag och växlingar.
Det är väldigt vackert.

Varje årstid och säsong har något specifikt och speciellt över sig.
En utmaning och en skönhet.
En styrka och en skörhet.
Jag kan förstå de kristna som under en två tusenårig historia levt sina liv i klostergemenskaper där just arbetet i trädgården haft en så viktig och central del.
Tystnaden. Arbetet. Naturen. Bönen. Känslan av Guds hjärtslag.
Lyssnandet. Skapandet. Allt i perfekt samklang med varandra.

Sen är det alltid utmaningar.
Saker som man planterar eller sår som inte alls fungerar som man hade trott eller hoppats. Fåglar och andra småsjur som kommer och äter upp och förstör ens skörd och grödor.
Och att tillbringa en så stor del av sitt liv i tystnad, ja det måste trots sina fördelar också ha sitt pris. En mycket speciell kallelse.
Även om de flesta av oss troligen skulle behöva utöva tystnaden mer än vi normalt sett gör. Det händer något med en när man måste tänka om. Oavsett om det handlar om att vara tyst eller något annat.
Något vi fått börja erfara en hel del i världen denna vår när så mycket måste ställas in och ställas om. Tänka om. Tänka nytt.

När vi flyttade hit fick jag börja att lära om väldigt mycket när det kom till det som jag tidigare kunde om trädgårdsskötsel.
Det var så mycket som jag var van att odla som inte klarade av att växa här.
Åtminstone inte på de villkor som jag var van vid. 
Vi har mycket vind, som obönhörligt ligger på, rakt på mot vår tomt och vårt hus.

En helt annan jord, kallare och kargare växtplatser jämfört mot de platser där jag tidigare hade odlat. Det betyder inte att det inte blir bra.
Men det kräver andra förutsättningar. Ibland andra växtarter.
Andra gånger att vi anpassar grundförutsättningarna en hel del för att hjälpa dem att kunna leva här. Vi har gjort upphöjda rabatter, jobbar mycket med pallkragar, att försöka skapa mikroklimat med mer skyddade lägen. Lä från vinden. Satt häckar och staket. Jordförbättring (och det kämpar vi ständigt med. Det är en del av det där återkommande som aldrig blir klart eller tar slut.)
Det klart att jorden har blivit mycket bättre, otroligt mycket bättre.

Men det kräver ju hela tiden att man tänker till.

Vad odlade vi förra året på den och den platsen, vad tog vi ut ur jorden då?

Vad kan tillföra något nytt?

Vad behöver just de plantorna för att må bra?
Hur kan vi få det att samspela så mycket som möjligt, växter som hjälper varandra?
Och hur kan vi skapa rabatter som i så stor utsträckning som möjligt kräver så lite underhåll som möjligt?
Det sista kanske låter krasst.
Men för mig är min tid och kraft begränsad. (Är inte allas det mer eller mindre?)
Och då vill jag få det att fungera så att allt ryms inom livspusslet.
Även min stora kärlek till trädgården, jorden och naturen.
Det gör det inte. Livspusslet alltså. Inte än. Inte fullt ut. 
Kanske beror det på kreativiteten eller för stor vilja, eller för mycket kärlek, för mycket pssion, men man får göra sitt bästa.
Och prioritera. Så gott man kan. Och ha nåd. Både med sig själv och sin trädgård.

Jag älskar en vacker trädgård och blommor.

Jag älskar att plantera och se det blomma.

Men jag försöker att välja att plantera och skapa rabatter, platser och växter som känns överkomligt lätta för mig att orka och hinna med. Jag kommer aldrig att ha en trädgård med en mängd av originella och exotiskt, svårskötta arter. Fantastiskt inympade och beskurna med precision.
Det räcker med vackra daggkåpor, gamla pioner sådant som klarar av både mina bra och sämre dagar. Åtminstone hyfsat. Och som onekligen lyser upp och förgyller dem alla och gör dem lite skönare och lite vackrare!

Trädgård för mig handlar lika mycket om gemenskap och vila.

Jag vill att det skall vara en underbar plats för oss att kunna ha gemenskap på i familjen, med dem som står oss nära och kunna göra saker tillsammans som familj.
Både kunna arbeta i den tillsammans, men också i hur vi umgås, har och finner gemenskap och får goda möten.

Dessutom är den en så otroligt viktig plats för rekreation. Vår semesterort.
Eftersom vi sällan reser någonstans och jobbar mestadels hemifrån.
Att få fyllas på i, kunna njuta och finna villan.
Att finna stillheten.

Tystnaden.

Lugnet. 
Själv.
Med Gud.
Med varandra.
I de viktiga samtalen.
Eller bara ett stilla leende över frukostgrötskålen medan vi tillsammans tittar på, när sädesärlan hoppar runt framför oss på grusgården.

Att låta axlarna få sjunka ner med en ljudlös suck till klunken av en nybryggd kopp cappucino efter en riktigt dålig stund eller dag.

Och bara låta vinden smeka sin kind, lyssna till suset i trädkronorna, smaken av kaffet och bara vara. Bara vara. 
Bara vara till.
Det är nog.
Och det kan få vara min lovsång.
Mitt tack. Min röst.
När min fysiska röst tryter. Inte orkar eller klarar mera ord.

Eller vet vart jag skall hitta dem.
Då får min stillhet och min tystnad tala.

I söndags var min man och ledde lovsång i vår församling, vår son skötte teknik och ljud. Och vår hund som ännu inte är så gammal behövde att jag stannade hemma hos henne.
Men i vår stillhet och vår ensamhet ljuder ibland vår lovsång som allra starkast.
Särskilt om vi är lite trötta.

Vi njöt av en fantastisk predikan och lovsång från en systerkyrka online vid frukosten. Jag lyssnade på en underbar och tänkvärd ljudbok när jag lagade middagen.

Men den största höjdpunkten på dagen var när jag kunde få smita ut i trädgården till vårt lilla växthus i plast som jag fått och precis lyckats montera upp, på den platsen med mest lä och skydd som jag kunde hitta på vår tomt. Och få titta till de små fröerna som jag satt.

Jag tog med min rosiga kaffekopp, en smörgås, mina andaktsböcker och min hopfällbara fältpall och så satt jag där ute och såg de tunga, blygrå regnmolnen dra in bortifrån skogen.

Växa till sig.

Och sedan fälla, först en droppe, sedan flera.

För att en stund senare ha regnet tungt smattrande mot plasttaket.

Vinden ven och slet i allt den fick tag i där utanför.
Men där inne var det stilla. Varmt. Lite fuktigt. Och så stilla.
Inget annat hördes utan vinden som ven och regnet som smattrade.
Ett sådant lugn. En sådan frid.
Den varma, fuktiga luften sveptes runt min kropp som en enda stor lättnad och vila.
Den kunde slappna av. Efter ett år av spända muskler som stramat och värkt.
Jag önskade att jag hade tagit med mig mina teckningspennor, penslar och block.
Men då hade jag aldrig lämnat det där lilla krypinnet.

Och jag hade en middag att laga.
Och då hade min familj inte sett mig förrän kvällskylan tvingat mig inomhus igen.

Det hade varit lite tråkigt eftersom jag gärna ville hinna se dem också en stund till,nu när det är helg.

Men en dag.

Då tar jag med mig mina pennor, penslar och block.
Då behöver ni inte leta efter mig.
Inte direkt eller på några timmar åtminstone...

Var så snälla.

För då sitter jag i vårt lilla, yttepyttiga, plastväxthus bakom trädgårdsskjulet och lyssnar på tystnaden. Pillar i några små krukor med några obetydliga fröer som kanske aldrig ens kommer att överleva.

Andas. Och lovsjunger. Tackar. Och njuter. I min tystnad.
Med den enda röst jag har just nu att tacka med.
Med mina hjärtslag. Andetag. I min sorg över det jag just nu saknar.
Men också i min glädje över det gröna. 
Det skira. Det sköra. 
Här tackar jag. Utan att mina läppar rör sig.
Utan något buller, någon pompa eller ståt. 
Utan att någon hör det eller ser det.
Mer än Han som står bredvid med utsträckta händer och så varligt tar emot det.
Med ett ömsint tack.
Han som aldrig överger, lämnar, kräver eller klagar.
Han som alltid bara, är.
Och min bön och pris kommer ljuda ljudlöst, ord formas och läggas utan att talas i Hans närhet och händer och kanske låta ungefär så här:
"- Låt mig bli mer lik Dig!
Hjälp mig att kunna älska, andas, finnas , göra precis som Du.

Att vara stilla, så stilla.
Tyst, så tyst.

Så att jag liksom Du kan höra varje andetag och hjärteslag hos Din Far.

Vår Far.
Så att även jag, kan be den bön, som slår i takt och stilla ro med Hans.
Göra Hans andetag och tankar, med mina händer, fötter, min penna och min mun.
Men låt mig inte behöva sitta här för alltid. Upptagen av min egen självtillräcklighet och aldrig sinande kunskapstörst. Förhala samtidigt med en ständig längtan av att få göra.

För upptagen med oviktigheter för att göra det Du allra helst vill.
Att stanna upp. Att lyssna.
Att leva ett liv helt nära Dig. 
Låt mig alltid få njuta och förundras av en gullviva en regnig, kall vårdag.
Låt mig stanna upp och sätta mig ner i det blöta gräset för att kunna fånga dess skönhet , trots att jag blir både blöt och kall och tror att jag har bråttom någonstans.
Att ta mig tid att lyssna på porlet från en liten vattendamm och höra det genljuda genom himlarymderna och spränga tidens vallar när det stämmer in i det eviga och änglakörers sång."
Våren är full av härliga och underbara bestyr. 
Men om man inte stannar upp i stillhet, så kanske man missar dess skönhet.
Dess mening.
Till varför den skapades. 
En gång, i tidernas begynnelse. I en trädgård.
Inte så långt ifrån oss som man skulle kunna tro.
Ha en trevlig kväll, var du än är.

För dig som vill läsa en liten fördjupning är här några bibelord:
"Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning." 
(Från Nya Testamentet i Bibeln, Johannes första brev, kapitel 3, vers 18.)

"Gud, Du är min Gud, tidigt om morgonen söker jag Dig. Min själ törstar efter Dig, min kropp längtar efter Dig i ett torrt land som försmäktar utan vatten."
Från Psaltaren kapitel 63 i Gamla Testamentet, första två verserna.

Om du gillar poesi, kan du läsa heladen här nedanför i t.e.x. appen "Bibeln" eller på nätet. (Här med översättningen som här SFB98, den är så vackert, poetiskt skriven...)
"...Guds källa har vatten till fyllest. Du skaffar säd åt människorna, när du så bereder jorden. Dess fåror vattnar Du och jämnar det som är upplöjt. Med regnskurar mjukar Du upp jorden och välsignar det som växer på den. du kröner året med Ditt ogda, Dina fotspår dryper av etma. Betesmarkerna i öknen dryper, höjderna klär sig i glädje. Ängarna är fulla av hjordar, dalarna är täckta med säd. Man höjer jubelrop och sjunger. "
(Psaltaren kapitel 65, verserna 10-14.)

"Ty liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så skall Herren Herren låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk."
(Från Jesaja i Gamla Testamentet, kapitel 61, vers 11.)