"I denna ljuva sommartid... ~Ett Avslut. Ett tack & början på något nytt..."

Detta är ett litet speciellt blogginlägg för det är en text om sommaren, om en av våra kändaste sommarpsalmer som ofta sjungs på skolavslutningar och i kyrkor.

Om att finnas till som människa.

 Men det är också min avslutningshälsning från min tjänst som församlingsledare i Töllsjö EFS där jag tjänade i 2,5 år. Den är mitt tack till dig som läst, tagit del av det jag skrivit och predikat om genom dem, och ett tack till alla er som jag har mött under dessa åren. Och det är början till något nytt, för när någonting tar slut tar något nytt vid...

" I denna ljuva sommartid... - Gå ut min själ och gläd dig vid, den store Gudens gåvor!"
Få textrader kan väl stämma så väl överens med denna tid på året i våra nordiska länder som just denna.
Det är en uppmaning som är så lätt att ta till sig och påminna sig själv om, både för den som tror, och känner" den store Guden", Skaparen, och för den som inte gör det.
Den kräver inget av dig, varken av stora ansträngningar eller genomtänkta trossatser.
Det enda den gör, är att ge oss ett erbjudande, att få gå ut och att få lov att glädja oss över Guds vackra skapelse och natur som liksom i ett crescendo under våren nu exploderat och smyckat sig till en överflödande, rik fest.

 

Om vi har en tung dag, om den är svår av sorg eller ansvar, om vi känner oss stressade, oroliga, lite låga till sinnet och saknar det mod vi behöver, eller om vi bara är allmänt trötta.
Då är det så gott, att bara få lov att säga till sin själ, och till sig själv:
 - Gå ut och njut. Ta till dig, och bara var i allt det vackra.
Även om inget annat kanske fungerar eller är som jag kanske önskar just nu, så kan jag glädja mig och bara njuta av det vackra i vår natur som finns här och nu. Just nu. 
Få andas in och bara vara i det sköna.

 

Jag och min familj har ju tidigare bott i storstäder, jag har även bott i en av våra största förorter, och egentligen är det ingen skillnad. För oavsett var vi bor, har vi tillgång till någon form av skapelse och natur. Den ser bara olika ut och det gäller att hitta den. Och framförallt så hänger det på oss själva om vi ser och känner tacksamhet för den.

När jag bodde i förorten fanns ett naturområde precis i närheten och vacker lövskog där jag brukade springa en runda innan jag började min dag.
Mitt inne i Göteborg bodde vi granne med slottsskogen och ett stort naturreservat.
Och när jag haft perioder av sjukdom som hindrat mig från att kunna vara ute i naturen, då har det varit utsikten från mina fönster eller en blomma eller krukväxt på mitt bord. Bilder av vacker natur i en bok eller tidskrift, eller filmer på tv från underbara platser och vackra miljöer.

Men dessa enkla psalmrader tycks sträcka sig djupare och längre ut, ja längre in än så för mig.

-Gå ut! Det kan vara att rent fysiskt gå ut. Att aktivt göra något. Men jag tänker även att det också kan vara att öppna upp sitt hjärta, att vara fri, att sträcka sig utanför, bortom det som du själv tror är möjligt. Att lyfta blicken.
Att se uppåt, runtomkring och faktiskt se vad som finns runt omkring sig, inom sig och utanför, bortom sig själv. Att låta tanken svindla och ta dig vidare till nya platser och rymder.
Att gå, när du känner att Gud säger gå. Att lyssna och agera.
Men det kan också vara en inre uppmaning, till mig själv, mitt hjärta och till mig själv. Och vågar jag öppna den dörren kanske den till och med kan göra något nytt även med mig själv, kanske är det något nytt som väcks till liv, kanske finns där knoppar som legat och väntat och vilat i mörkret och kylan som väntar på att få spricka upp och blomma ut.
Jag tycker om tanken på att det skulle kunna vara så.

Just nu, när allt grönskar på nytt efter en lång, kal och karg, mörk vinter, så är det inte så svårt att känna hur ljuset, värmen och det vackra i naturen och skapelsen liksom tinar upp också oss. Våra frusna hjärtan och kroppar. Men allt blir inte alltid underbart och lättsamt bara för att årstiden är det. När årstiden är ljuvlig, så kan det ibland nästan bli ännu svårare att matcha det ljuva och vackra ute i naturen om man har något eget mörker och sorg som man kanske bär på. Kontrasten kanske känns oöverstigligt stor och svår.
Men i så fall vill jag välja att påminna mig om och säga till mig själv, liksom psalmisten:
- Gå ut min själ! Gläd dig över Guds skapelse, av allt det vackra som Han har gett mig. Lyft din blick!

 

Njut av sommaren och allt det vackra som grönskar och blommar! Se på det lilla och det vackra varje dag som du kan känna tacksamhet och glädje över.

Oavsett årstid eller säsong.

Lyft din blick. Se högre än dig själv.

Blicka mot stjärnorna och allt det vackra som skapats.

Stanna upp.

Se vad just du har fått. Förundras.
Känn friden, tacksamheten och förnöjsamheten få fylla dig.
Lyfta dig mycket högre upp än ditt eget liv och dina egna begränsningar och omständigheter.
Och om du vill ha den store Guden i ditt liv, säg ett tack. Tack för detta vackra.
Tack för att jag får finnas till.
Tack för när jag ser något gott, i det lilla, så är det även i det stora.

Tack för att jag kunde lyssna på någon idag. Eller för att jag lyckades få säga något vänligt till någon.
Kanske var den någon mig själv och mina egna behov. Kanske var det min nästas. 
Men är det något som jag fått erfara under min sjukdomstid i stillhet och avskildhet så är det att det räcker att bara finnas till. Och det nog är värt att tacka för.

 

Stanna upp, var stilla. Du behöver inte alltid vara stilla rent fysiskt på utsidan, det kan vara en stillhet du bestämmer dig för att söka och ha på insidan. Men ibland behöver åtminstone jag vara rent fysiskt stilla, som för att fånga upp det där som annars så lätt går förlorat, gemenskapen, själva kontakten med Gud. Jag tänker på det som en gammaldags telefonlinje, eller med ett modernare bildspråk, som själva WIFI anslutningen med Gud. Skillnaden är att Han aldrig lägger på telefonluren, det är det bara jag som gör. Men Han är där och väntar och så snart jag lyfter luren och stillar ner mig lite, blir närvarande så är Han där.
Bibeln säger i Psaltaren 46:11: 

 

Den store Gudens gåvor. Det låter så pretentiöst och kanske till och med religiöst.
Jag gillar att Hans gåvor till oss i sin skapelse, i universum, i naturen, genom djuren, och i oss människor är så konkret, så vardagligt och så jordnära.
Något som man kan ta på och sätta fingrarna i. Samtidigt som en del av det är så komplext och svindlande på samma gång att vi aldrig kan ta in och förstå helheten och komplexiteten.
Det säger det mesta om Hans natur och Hans personlighet. Fadern och Skaparen. Jag gillar verkligen att Han visar och gett oss både och. Att även i en liten kortlivad sommarblomma på ängen kan vi ana det eviga och klara.

Även där, eller kanske just där, kan en liten glimt av himlen och Gud själv låta sig anas och uppenbaras. Å andra sidan, om inte Gud skulle kunna ha rätten att vara pretentiös vem skulle det då?
Men religiös det är Han inte. Inte vad jag vet åtminstone.

 

Och med denna lilla sommarhälsning vill jag säga tack.
Tack till dig som har läst det jag skrivit. Nu, och tidigare. Genom min tjänst som församlingsledare i Töllsjö EFS
Tack för att du har lyssnat på just min röst och det som jag har fått och delat med mig av, till dig och till er.
Tack för att jag har fått vara en del av ditt liv. Era liv. En liten stund.
Ungefär lika länge som syrenen som blommar i försommaren. Så kändes det i varje fall.
Så kort. Men tiden går ju som bekant fort när man har roligt.
Och jag har älskat det. Och jag har älskat er, och gör.
Jag skulle ha velat hinna och fått gjort så mycket mer.
Men liksom syrenbusken som blommar så kort tid under försommaren, så är jag den jag är.
Och kan bara blomma eller förmå i just det som jag är skapad för, och bara göra det i den mån av kraft och tid som getts just åt mig.
Men jag har känt en oerhört stor glädje över det som jag har fått lov att göra under den tid som jag hade och fick tjäna er.

För alla er som jag har fått möta, för alla samtal som jag har fått ha.

Alla som jag har fått lära känna. På grund av tjänsten hos er.
Det var så dyrbart. Och ni är så värdefulla varenda en av er.
Glöm aldrig, hur dyrbar just du och ditt liv är, Gud har skapat oss alla så att vi bara finns i ett enda exemplar och dessutom gjort oss var och en med helt egna varianter och gåvor. Så just du är exceptionell och en mycket dyrbar originalutgåva endast utgiven i ett enda exemplar. 
Tack för att jag fick lov att vara en del av er och för att jag fick lov att tjäna som er församlingsledare.
Jag finns ju kvar här i krokarna. Även om jag inte är anställd ledare längre eller kommer att skriva i ert namn mer.

 

För er som inte vet så blev jag plötsligt väldigt sjuk i december 2020. Och jag är fortfarande på återhämtning och rehabilitering från det. Därför har det dröjt tills nu innan jag kunnat klara av att skriva mina avslutningsord och tacka för min tid hos er, då det påverkat både min förmåga att kunna skriva längre texter och att orka sitta längre stunder framför datorn.
Många frågar mig vad jag kommer att göra framöver istället.
Det vet jag inte. Det blir spännande att se!
Rehabilitering och vila upptar fortfarande ganska mycket av min tid.
Men jag har börjat skriva lite igen, och kommer att återgå att skriva här på min blogg, som jag gjorde innan, som du hittar på min hemsida här www.countyourblessings.se om du vill fortsätta att läsa vad jag skriver, och läsa om vad jag har för mig. Men jag skriver även annat som jag sparar för mig själv än så länge och samlar på mig.

Som kanske blir till något annat så småningom. 

"I denna ljuva sommartid” är en gammal psalm från 1653.
Skriven av någon som hade lärt känna det som även jag så hopplöst svårt försökt att sätta ord på.
En psalmist som trots sin ljuva start på psalmen hade mycket att säga, 10 verser tog det för honom. Jag, jag vill bara stämma in i dem alla.
Så nära och genuint det beskriver både skapelsen, naturen, årstiderna, våra liv som människor, och känslorna som Guds barn.

Resan och äventyret som vi får uppleva och leva i, både på den här på jorden och i nästa värld. Den himmelska. Och inte i två åtskilda verkligheter  och tider, även om den himmelska fullt ut står och väntar på oss när detta livet på jorden flytt, så kan trots allt glimtar av den flyta in i vårt liv och i vår vardag. Ibland är det som att vi får lov att känna doften av den och dess sötma, känna närvaron och kärleken från dess ursprungsgivare, vår Skapare och Far som letar sig in i vår värld, rakt in i vår vardag, vårt hjärta när vi som minst letar efter den eller förväntar oss det. 

Psalmen är översatt från tyskan, omarbetad många gånger om av olika författare.
Men likväl, är den lika vacker. Och älskad av många.
De flesta av oss är bara välbekanta med de första verserna som sjungits i kyrkor och på skolavslutningar under hela 1900-talet och som fortsätts sjungas på många håll än idag.
Det tycks vara en vana vi människor ofta har. Att stanna vid det första.
Det vackra, enkla, i korthet.
De första raderna. Verserna. Nöja oss med det.
För att det är gott, gott nog.
Lagom mycket.
Både i psalmer och i livet i stort.
Det verkar som att vi så ofta vill korta ner, skala av och snabbspola oss till slutet.
När vi i själva verket skulle kunna få upptäcka så mycket mer.
Att lyssna till, att läsa, att känna, att erfara, beröras av, få upptäcka nya djup och nya världar, om vi bara vill och vågar och stannar kvar, lite till.
Om vi väljer att lyfta vår blick. Öppna vårt hjärta. Stanna upp en stund.
Låter Gud få växa, och bli stor. Och sedan tillåta Honom få bli ännu större.

Se mångfalden och prisa Honom i förundran över Hans godhet och storhet.

Se djupen, vidden och bredden. Inte nöja oss med de första verserna utan tillåta oss att stanna upp tillräckligt länge så att vi får med oss allt det goda som Han har att ge.

Låta de frön som Han planterat få tid och utrymme att gro och växa sig stora och starka, med djupa rötter  nere i den näringsrika, dolda myllan, få höga och vida grenar som kan bära god frukt när tiden är inne. 
Min önskan och bön är att inte göra så, att få lov att dröja mig kvar och lyfta luren och lyssna. Söka uppkopplingen och sedan hålla kvar den för allt som jag kan. 

Men samtidigt vila i att Han finns där, även när inte jag orkar och kan.

 

Allt i mitt och ditt liv kanske inte kommer att vara ljust och enkelt bara för att det är sommar. Som det är i de första verserna i psalmen. Men vi kan få vara en del av de sista. Och du ÄR välsignad.

Oavsett hur livet ser ut eller hur det känns.

Och Herren går med dig vid din sida. Och skulle du vara nyfiken på hur alla de andra tio verserna går, kanske till och med gå ut och stämma upp en trudelutt till lovsång i Guds vackra natur, så skickar jag med dem här nedanför min hälsning.

 - Tack. Ut och njut. Med önskan om att du får ha en fortsatt välsignad, underbar och skön sommar och en ny spännande höst med något nytt för både ditt inre och ditt yttre liv tillsammans med Gud! Vem vet vad som väntar när man går med Honom. 
Jag ser fram emot det nya varenda dag som jag får lov att vakna upp tillsammans med Honom. 

Anna-Cecilia Strandberg 

(f.d. församlingsledare i Töllsjö EFS.) Skribent och kreatör. 

I denna ljuva sommartid

Gå ut, min själ, och gläd dig vid

Den store Gudens gåvor.

Se, hur i prydning jorden står,

Se, hur för dig och mig hon får

Så underbara håvor.

 

2.

Av rika löv är grenen full,

Och jorden täckt sin svarta mull

Med sköna gröna kläder.

De fagra blommors myckenhet

Med större prakt och härlighet

Än Salomos dig gläder.

3.

Oss åkern bådar ymnig tid,

Och ung och gammal gläds därvid

Och bör Guds mildhet prisa,

Som vill i överflödigt mått

Oss människor så mycket gott

Var dag och stund bevisa.

 

4.

Vi skulle jag allena då

I denna tid otacksam gå,

När allt sitt lov dig bringar?

O Gud, som äran hörer till,

Med lov till dig jag höja vill

I tron min andes vingar.

 

5.

Ack, är det redan här så skönt,

Är det så härligt och så grönt

På denna ringa jorden,

Vad skall det då ej vara där

I härligheten, när jag är

En gång förklarad vorden!

 

6.

Vad fröjd och ljus skall själen då

I Kristi lustgård njuta få,

När hon med änglatunga

Bland de utvaldas skara stor

Och tusende serafers kor

Halleluja får sjunga!

 

7.

Ack, att jag redan stode där

Inför din tron, o Herre kär,

Och bure mina palmer!

Jag ville då på änglars vis

Instämma i ditt lov och pris

Med bättre fröjdepsalmer.

 

8.

Låt, Jesu, mig uti ditt hägn,

Alltjämt av nådens milda regn

Bevattnad, stå i blomma.

Din kärleks sol upplive så

Min själ, att trones frukter må

Av hennes värme komma.

 

9.

Låt Anden din mig bliva när,

Så att ett träd jag ständigt är,

Som goda frukter giver.

Förlän att jag, en planta grön,

En saronslilja, täck och skön,

Uti din vård förbliver.

 

10.

Behåll mig till ditt paradis

Och låt mig på de trognas vis

I dina gårdar grönska.

Låt mig få tjäna dig allen,

I trohet sann, i kärlek ren,

 

Så vill jag mer ej önska.